Ja... Här trodde man att den här "hög-vars-perioden va över. Men icke! 

Känner mej som en duracell-kanin på speed.   

Eg så är både kroppen och huvudet så jäkla uttröddade och slitna. Men det är som att det inte känns. 

Fast det känns. Men man liksom...struntar i det. För man mår ändå bra. 

Och energin flödar och man bara kör på. Fixar allt. Trots att inuti så skriker det VILA!!!

Det är ju det här Lamotriginen ska "ta bort"/hjälpa emot. Men just nu känns det bara som att det ökar på skiten. Jag vet inte. Allt som åker upp kommer ju alltid ner, förr eller senare.   

Sitter och väntar på middagen nu. Men eg så är jag inte hungrig. 

Har liksom tappat hungerkänslorna sista tiden. Det hänger säkert ihop med att jag i två veckor va konstant illamående och inte klarade att äta alls. Rasade fyra kilo på en vecka. Viket iofs va bra. Eftersom jag bär på några kilos övervikt. (Hoppas gå ner några kilo till men just nu går det trögt.) 

Men det är samtidigt tråkigt att aldrig va hungrig. För jag älskar ju mat. 

Eller...det jag äter då. Är väldigt kräsen när det kommer till mat. Och måste ha det på mitt sätt. 

Klarar inte av vissa konsistenser och vill absolut inte ha det rörigt på tallriken. Vill att var sak har sin plats. Vill inte ha för mkt sås. Och helst ska inte typ fisken vidröra potatisen. Etc...

Jag vet. Löjligt och konstigt tycker en del. Men så funkar jag. Har alltid varit sånn. 

Ikväll är det "Så mycket bättre" på teve. Och jag MÅSTE se det. För idag är det Lisa Ekdahls dag. 

Och jag älskar henne. Hon har en så fantastisk personlighet och hennes röst är underbart speciell. 

Hon är otroligt gullig och söt också. 

Detta blev väl inte ett så roligt inlägg kanske men... Jag skrev iaf ngt.   

Och det är jag nöjd med. 

Kanske skriver ngt senare ikväll också. 

För inte tror jag att jag kommer i säng före halv ett. (Så det blir nog som vanligt.) 

Vaknade lite sent idag, kvart över nio.
Men kom i säng lite efter halv ett, som brukligt när jag är hög/går på högvarv. Och vaknade redan kl fem.

Och va jättepigg!
Det är konstigt va lite sömn man behöver när kroppen går på högvarv hela tiden.

Annars är jag en sånn som vill sova helst tio timmar för att känna mej som en människa och va pigg.
Sov lite av och till sen fram till att jag gick upp. Men låg mkt vaken och gosade med djuren.

Det är skönt det med.

Här är iaf medicinerna jag tar på morgonen.
De små är Lamotriginen som jag ska öka i dos varje vecka.

Ja, då gör jag ett nytt försök då. 

Hade en blogg på Devote. Men herregud (!) så kass sida. Den gjorde inget annat än krånglade. 

(Till viss del orsaken till att det är en månad sen jag la upp ngt nytt.)

Men den här sidan är mkt enklare, krånglar inte, låser sej inte etc. 

Så jag HOPPAS att ngn av de få läsare jag hade på den andra bloggen vill följa mej även här.   

Som en del av er vet så har jag börjat med nya mediciner. Och det är för/pga mina diagnoser ADHD, Autism och Emotionell Instabil Personlighetsstörning.

(Och när man läser allt det så tror man ju att jag är helt "galen") Men jag lovar. Jag är eg väldigt vanlig. Precis som du. Och samtidigt väldigt speciell. Precis som du. Alla är vi ju unika på vårt sätt. 

Iaf så började jag då med mediciner för snart två månader sen; Concerta och Lamotrigin. Som en del då kanske vet är Lamotrigin en väldigt vanlig medicin när man har Bipolär sjukdom. Nu har inte jag den diagnosen fastställd, men då de länge (flera år) misstänkt att jag har just den diagnosen och ska utreda mej för den. Så äter jag den medicinen.  

De första två veckorna fungerade det. Visst, jag hade fruktansvärda (!) biverkningar; illåmående som f*n hela tiden, huvudvärk, vilopuls mellan 85-140 (ligger annars på 53-58), ont i lederna m.m. 

Plötsligt fick jag konstiga utslag på bröstet, kinderna och öronen. Illröda och kliande. Öronen svullnade upp. Först trodde de att det var Lamotriginen. Sen trodde de att det var Concertan. Så de plockade bort den. Och jag blev så ledsen! 

För jag hade märkt av lite positiva förändringar också (förutom alla biverkningar); 

jag kunde lyssna på musik för första ggn på flera månader och jag kunde sitta och måla sånn där "plutteriplutter"-målning. 

Min läkare ringde helt otroligt nog upp efter ngn dag bara, och då satte hon in Elvanse ist för Concertan. Det är inte samma verksamma substans i dom, då hon trodde det va den jag reagerat på. Plus att Elvansen är mera långverkande/håller i sej längre tid på dagen. 

Har ätit Elvansen i några veckor nu då, plus att jag varje vecka höjer Lamotriginen, och jag tror, iaf ibland, att det märks ngn positiv effekt. 

Har även fått beviljat boendestöd. Så två ggr/v kommer det två underbara människor. En utav dagarna kommer M och en utav dagarna kommer S. För tillfället är det mkt lära-känna-prat. Men tanken är ju att de ska hjälpa mej att kunna hantera och planera vardagen och mitt liv bättre. 

Det är idag så mkt som jag inte klarar eller orkar pga ex ångest, ingen energi, dålig planering (Vilket leder till stress, vilket leder till vrede, vilket leder till ångest. Och då klappar jag ihop totalt). 

Har iaf utformat en vecko-schema där jag ska skriva och hålla koll på det jag ska göra och tider att passa. Än så länge finns bara en uppgift som jag måste/bör göra en gång/v. 

Och ja, det låter säkert i dina öron jättekonstigt. Vadå en sak?! 

Men schemat är ngt jag ska orka genomföra oavsett om jag är hög eller låg (som jag säger). Och veckor jag är så låg att jag drar mej fram på botten så är en sak som att bestiga Mount Everest. Och veckor då jag är hög så klarar jag av allt. Eller så blir jag väldigt nitisk/manisk i det jag gör. Som häromdagen så dammsög jag t ex i över två timmar. Och vi bor ändå bara i en trea på 83 kvadrat. 

Självklart gör jag fler saker än bara en grej/v. Som att gå ut med Nikita (vår hund), tvätta och diska ngn gång, gå på mina tider hos min underbara kurator på vuxen habiliteringen etc etc. 

Men jag klarar inga krav. Och jag har en hemsk prestationsångest. Så allt blir så stort. Så svårt. 

Jag kommer i denna blogg försöka skriva så öppenhjärtligt jag kan om mitt liv och allt dess innehåll. 

Och ja, det kommer handla mkt om diagnoser och alla saker det för med sej, både positiva ocg negativa. 

Men jag ska såklart inte bara skriva om det. 

Jag har en underbar son på 7 år, tre katter och en hund, och en del annat, som med garanti kommer nämnas emellanåt. Kanske kommer jag ibland att va arg över ngt ämne i samhället (är inget ovanligt) och kommer skriva av mej här. För jag har en väldans massa åsikter. Som jag inte sticker under stol med. 

Det är ju EN positiv sak med att ha Autism. Man är rakt på sak och ärlig. 

Skulle ngn fråga mej om byxorna de köpt sitter bra, och jag inte tycker de gör det, så säger jag det. 

(Kanske inte personen i fråga uppskattar det. Men hålla! Fråga mej inte om min åsikt då.)

Detta blev ju ett inlägg utan dess like. 

Allt för långt eg. Det blir jobbigt att bara plöja igenom en massa text såhär. 

Men jag hoppas du tog dej tiden och orken. Kanske va det värt det. Kanske du vill läsa mer. 

Och jag LOVAR att jag ska bli mkt bättre på att blogga än tidigare.