Idag har varit en riktig...skitdag. 

Känns som jag gjort tusen och en saker och ändå är det inte nog. 

Varken för mej eller de runt mej. Ingenting jag gör är någonsin nog. Jag är otillräcklig. Jag kämpar och kämpar. I motvind för det mesta för tillfället. Men mina ansträngningar syns inte. För jag förväntas alltid göra mer. För jag gör ju inte lika mycket som dom...

Ibland är jag sådära hoppfull och ser ljust på framtiden. Tänker att jag har faktiskt kommit ngn stans. Och jag vill framåt. Långt fram. Jag vill läsa på universitet. Jag vill jobba med någonting, de procent jag skulle klara av. Jag vill bli en bättre människa, en bättre mamma... En bättre jag. 

Ofta är jag fylld av självhat och misstro på, och till, mej själv. Tänker/tycker/tror att jag aldrig kommer kunna studera. Aldrig kommer kunna jobba. Aldrig kommer kunna bli en bättre mamma och människa. 

Aldrig...

Förr sa folk att jag var så bra på att dölja hur jag verkligen mådde. Att jag var en bra "skådespelare". 

Idag har jag vunnit minst en Oscar-statyett för bästa roll. Jag är en stjärna! 

En stjärna i att lura er hur jag mår. En stjärna i att låta er tro att jag står på stadigare ben och att jag orkar och kan mkt mer än förr. Ni misstänker aldrig ngt. För jag är bäst!

Allt ni ser är ngn som försöker, som vill framåt. 

Men tänk om jag längtar bakåt. Till den tid då jag var modigare och vågade ta steg(en) för att få sluta lida. Ta stegen till en plats utan ångest och kval. Utan press och utan behov av skådespelartalang. 

En plats där man kan och får vara sej själv. En plats att vara lycklig på. 

Nästan varje dag tänker jag "Jag önskar att ngn kör på mej nu när jag korsar gatan", "Jag önskar att jag kör av vägen". Mina önskningar har aldrig slagit in...

Ångesten inför julen är uppskruvad till max och upphöjd i tusen. 

Jag vet inte hur jag ska klara av det. Varken pressen, stressen eller det ekonomiska. 

Mitt konto gapar tomt varenda månad. Och häromdan fick jag en räkning på över 1600:- som jag hade förväntat mej skulle vara på knappa 800:-. Tankarna blir om möjligt ännu mörkare när jag tänker på hur jag ska kunna köpa julklappar till sonen. Den extra maten som ska handlas. Hur? 

Det finns en låt som heter "Det snurrar i min skalle", och det gör just de frågorna. Tjugofyra - sju. 

Det finns så mkt jag önskar kunna göra; köpa ordentligt med vinterkläder och vinterskor till sonen (och till mej iofs), köpa lite nya saker till jul, köpa fina julklappar till finaste sonen (allt han önskar sej och mer därtill), börja träna igen, kunna åka ut och resa etc. etc. 

Men jag kan verkligen inte göra ngt av detta. 

Att gå ut och fika med en kompis på onsdag svider i kassan så jag känner mej som den snålaste smålänning. Trots att jag kanske bara tar en latte liksom. 

Om jag ska byta ämne helt så är jag, och de runt mej, fruktansvärt trötta på allt negativt som vi alla kopplar till mina nya mediciner. Jag är så hysteriskt uppåt och mkt vissa dagar. Och andra dagar är jag nedslagen långt under skorna och är hemskt sur och grinig. Arg och vresig. Mot allt och alla. 

Ingen utav lägena är trevliga. Inte att vara i och inte heller att drabbas av (som de runt mej gör). 

Alla dessa galna ups and downs sliter mej och dem i stycken. Sliter oss itu från varann. 

Hur mkt tål man? Hur mkt orkar människorna runt en? När ska man ge upp? Får man ge upp? (Ja.)

Ja...vad ska man säga? 

Sovit ca 6 timmar i natt. Och är ganska trött faktiskt. 

Sitter och dricker kaffe (som jag inte ens tycker är gott längre) och lyssnar på min son som spelar

"Need for speed" och pratar om bilar, bilar, bilar hela tiden. Det är massa olika märken och beteckningar hit och dit. Och jag tror han kan alla.

Jag ska försöka ta mej in i duschen för 11:15 ska vi iväg på sonens innebandyträning. Är sådär lagom pepp på det idag. Men det blir säkert bra. Roligt att se när han spelar. 

Försöker uppdatera min i-pad också. Lättare sagt än gjort. Har haft det i ngtt år, men jag använde den mest i början. Och då mest bara ett program i den. Så nu när jag skulle försöka uppdatera den för att ladda ner en app så hittar jag ju knappt saker. Och förstår väldigt dåligt hur den fungerar. 

Jag hatar Apple-grejer. 

Använder bara Samsung själv och sonen har också en Samsung-mobil så... 

Man blir van det man grejar med liksom. Det andra glömmer man. Men snart är uppdateringen faktiskt fixad. Duktiga jag! 

Ska ut och grilla i skogen sen med en kompis och hennes barn. 

Jag älskar att vara i skogen. Men jag avskyr allt som går under kategorin kryp och sånt. 

Väldigt ologiskt. Absolut. 

Ska hälla i mej det här äckliga kaffet sen ska jag rusa. 

Hörs senare idag.   

Sitter och funderar på vad som är negativt och positivt med att ha de diagnoser jag har. 

Det är väl eg svårt att säga när man så att säga "står mitt i det". Och andra runt mej skulle säkert kunna komma på massor utav saker som är negativa. Men även det som är positivt. 

Hoppas jag. 

Ska se om jag kan komma på några saker iaf.   

* Jag är en väldigt ärlig person. Sanning och uppriktighet är för mej väldigt viktigt. Frågar ngn mej ngt så säger jag vad jag tycker. Självklart är inte alltid detta uppskattat, och personer i dagens samhälle anser, och vill, att man ska väva in sanningar i bomull ibland (sk vit lögn). Förr hade jag svårt att förstå detta, eller när man skulle använda det. Men med åren så har jag ju någorlunda lärt mej begripa när människor ist vill att jag ljuger för dem ist för att säga sanningen. Tyvärr är jag väldigt blåögd och naiv pga min egen ärlighet, tror jag. För jag önskar och nästan kräver samma tillbaka. Vilket man sällan får av NT (NeuroTypiska)-människor. Vilket tyvärr har lett till att jag gått på många nitar genom åren. 

* Jag har en förmåga att kunna hyperfokusera på det jag gör. Blir väldigt "inne" och "fast" i det jag för tillfället är intresserad av. Vilket leder till att jag blir ju väldigt insatt och duktig på just det ämnet.

Sen har jag ju enorma koncentrationssvårigheter dock. Kan inte ta in det som inte intresserar mej. Och jag blir lätt distraherad av ljud eller ljus, dofter eller rörelser runt mej. 

* Jag har svårt att förstå ironi och en del humor. Vilket kan leda till missförstånd och ibland lite sura miner. (Främst fr de jag pratar med.) 

* Jag har en förmåga att vara för impulsiv och slänga mej in i saker som inte alltid är bra. 

* Jag har ofta ett annorlunda tänk än NT-människor. Vilket i många sammanhang kan vara väldigt positivt då jag tänker "outside the box", och kan komma med infallsvinklar de andra inte tänkt på.

Tänker man annorlunda så hamnar man ibland i en hel del diskussioner med folk som tycker att man tänker fel eller konstigt. Men jag älskar att diskutera. Och jag står upp för och försvarar mina åsikter.

* Lite sammanhörande med åsikter och hyperfokusering, och kanske även ärlighet, är att tycker jag ngt är fel eller konstigt så säger jag det. Jag luddar inte in saker om det är ngt som upprör mej väldigt. Och lyssnar inte personen/personerna på mej, eller säger att jag har fel. Då tar jag reda på information.

(Som jag sen kan sticka under näsan på dem.)

Som t ex härom veckan när det var en sak i skolan som jag kände va en väldigt korkad och inte så välplanerad och genomtänkt sak. När jag försökte prata med läraren så sa denna bara att "så står det i läroplanen". Vilket resulterade i att jag gick hem, laddade ner läroplanen och läste alla 288 sidor. Och jag kan säga att det stod INTE i läroplanen. Vilket jag även talade om (till högre instans än läraren).

Ska väl tilläggas att jag anses säkert vara en sånn där jobbig förälder. Men det uppskattas av en del.

* När jag är uppe i högvarv så sover jag väldigt lite, kanske 5-6 timmar/natt.

Jag har en enorm energi och klarar av och orkar mkt mer än vanligt. Så jag får ju saker gjorda liksom.

Det är bra. Det dåliga med det är ju att jag kraschar efteråt. Då kanske jag bara ligger på soffan och stirrar framför mej. Och minsta lilla sak, t ex borsta tänderna, känns som att bestiga ett berg.

* Jag avskyr och mår dåligt av förändringar. Och jag är ju väldigt oflexibel. Har svårt att anpassa mej efter andra människor och vill ha saker på mitt sätt. Men ska man se det positiva i det så håller jag mej ju alltid till det man planerat/bestämt. Säger jag till ngn att jag hör av mej sen så hör jag av mej sen.

* Min mamma och jag kommer ofta i konflikt med varandra. En hel del pga att hon ofta missförstår det jag säger och menar. Och det gäller även en hel del andra människor.

Kanske har vi med Autism ett "särskilt" sätt att prata, jag vet inte. Men jag upplever det så iaf.

Jag säger en sak på ett sätt, och den andre personen säger samma sak på ett annat sätt. Men ingen av oss förstår att vi eg säger samma sak. (Förrän efter en stund kanske.)

Sättet andra människor pratar på kan jag ofta tycka är svårt att förstå. Och nyanser i samtal eller ordval och uttryckssätt kan bli ganska obegripligt för mej. Jag förstår verkligen inte vad de säger. När jag va yngre va nog detta mer märkbart för andra. Men jag har väl "knäckt" en del bitar av den sociala koden nu. Men jag brukar tala om att folk måste va tydliga när de ska prata med mej. Det förenklar både för mej och dom. (Mindre missförstånd = mindre slitningar.)

* Jag är EXTREMT intensiv i mina känslor. (Hänger ihop med min Emotionella Personlighetsstörning.)

Och det gäller alla känslor. Är jag arg så är jag så vansinnigt arg. Är jag ledsen så gråter jag floder och den mest ledsna människan i hela världen. Och om jag älskar ngn så älskar jag så stort och hårt så det känns som om jag ska kunna dö för denna människa och att jag aldrig kommer sluta älska.

Ibland går ju vissa känslor över ganska snabbt, såsom ilska t ex (jag är inte långsint och det är skönt).

Men just kärlek, känslan när man älskar ngn. Den är ofta lång. Om den ens upphör. 

Två människor i hela mitt liv har jag älskat på "det sättet". Och jag tror inte att jag slutat älska varesej den ena eller den andra. 

* Jag sätter gärna folk på piedestal. Då är de de bästa och mest perfekta människorna som finns. Och jag avgudar dom. Men gör de ngt som i mina ögon är fel så kan jag snabbt kasta ner dom fr piedestalen och förkasta dom. För att i nästa stund lyfta upp dom på piedestalen igen. Detta sliter både på mej och de männsiskorna. Men mest på dom tror jag. Det blir en väldigt snedvriden relation oftast. 

* Jag har svårt med gråzoner. Förr jag såg allt i svart eller vitt. Då fanns det inget emellan. 

Men nu på "äldre" dar så har jag lärt mej att även se ngn grå skugga då och då. 

Kanske blev det en övervägande negativ vinkling på dessa punkter. Men jag har massa positivt också. Det får väl framkomma längs vägen. 

Och ja, jag är väl en människa som anses lite eljest (annorlunda). Men idag är jag stolt över det. 

Det är inget jag mår dåligt av. Jag står för den jag är. Och dom det inte passar, de hör inte heller hemma i mitt liv. De är bara förbipasserande och inget jag längre lägger vikt på. 

Jag har få människor runt mej. Men de är människor jag tycker väldigt mkt om. Och det är, förutom min son, tre människor i mitt liv som jag brukar säga är mina stödben. Min mamma, min sons pappa och en person vi här kan kalla Janet. Om ngn av dem skulle försvinna skulle jag inte längre kunna stå.

De är så otroligt viktiga för mej och jag hoppas och önskar att de vet och förstår det. 

Även om jag ibland kan vara dålig på att visa och säga det. 

Nu ska jag snart ta kvällen. 

Men kanske jag måste läsa en stund innan dess.   

Ja... Här trodde man att den här "hög-vars-perioden va över. Men icke! 

Känner mej som en duracell-kanin på speed.   

Eg så är både kroppen och huvudet så jäkla uttröddade och slitna. Men det är som att det inte känns. 

Fast det känns. Men man liksom...struntar i det. För man mår ändå bra. 

Och energin flödar och man bara kör på. Fixar allt. Trots att inuti så skriker det VILA!!!

Det är ju det här Lamotriginen ska "ta bort"/hjälpa emot. Men just nu känns det bara som att det ökar på skiten. Jag vet inte. Allt som åker upp kommer ju alltid ner, förr eller senare.   

Sitter och väntar på middagen nu. Men eg så är jag inte hungrig. 

Har liksom tappat hungerkänslorna sista tiden. Det hänger säkert ihop med att jag i två veckor va konstant illamående och inte klarade att äta alls. Rasade fyra kilo på en vecka. Viket iofs va bra. Eftersom jag bär på några kilos övervikt. (Hoppas gå ner några kilo till men just nu går det trögt.) 

Men det är samtidigt tråkigt att aldrig va hungrig. För jag älskar ju mat. 

Eller...det jag äter då. Är väldigt kräsen när det kommer till mat. Och måste ha det på mitt sätt. 

Klarar inte av vissa konsistenser och vill absolut inte ha det rörigt på tallriken. Vill att var sak har sin plats. Vill inte ha för mkt sås. Och helst ska inte typ fisken vidröra potatisen. Etc...

Jag vet. Löjligt och konstigt tycker en del. Men så funkar jag. Har alltid varit sånn. 

Ikväll är det "Så mycket bättre" på teve. Och jag MÅSTE se det. För idag är det Lisa Ekdahls dag. 

Och jag älskar henne. Hon har en så fantastisk personlighet och hennes röst är underbart speciell. 

Hon är otroligt gullig och söt också. 

Detta blev väl inte ett så roligt inlägg kanske men... Jag skrev iaf ngt.   

Och det är jag nöjd med. 

Kanske skriver ngt senare ikväll också. 

För inte tror jag att jag kommer i säng före halv ett. (Så det blir nog som vanligt.) 

Vaknade lite sent idag, kvart över nio.
Men kom i säng lite efter halv ett, som brukligt när jag är hög/går på högvarv. Och vaknade redan kl fem.

Och va jättepigg!
Det är konstigt va lite sömn man behöver när kroppen går på högvarv hela tiden.

Annars är jag en sånn som vill sova helst tio timmar för att känna mej som en människa och va pigg.
Sov lite av och till sen fram till att jag gick upp. Men låg mkt vaken och gosade med djuren.

Det är skönt det med.

Här är iaf medicinerna jag tar på morgonen.
De små är Lamotriginen som jag ska öka i dos varje vecka.

Ja, då gör jag ett nytt försök då. 

Hade en blogg på Devote. Men herregud (!) så kass sida. Den gjorde inget annat än krånglade. 

(Till viss del orsaken till att det är en månad sen jag la upp ngt nytt.)

Men den här sidan är mkt enklare, krånglar inte, låser sej inte etc. 

Så jag HOPPAS att ngn av de få läsare jag hade på den andra bloggen vill följa mej även här.   

Som en del av er vet så har jag börjat med nya mediciner. Och det är för/pga mina diagnoser ADHD, Autism och Emotionell Instabil Personlighetsstörning.

(Och när man läser allt det så tror man ju att jag är helt "galen") Men jag lovar. Jag är eg väldigt vanlig. Precis som du. Och samtidigt väldigt speciell. Precis som du. Alla är vi ju unika på vårt sätt. 

Iaf så började jag då med mediciner för snart två månader sen; Concerta och Lamotrigin. Som en del då kanske vet är Lamotrigin en väldigt vanlig medicin när man har Bipolär sjukdom. Nu har inte jag den diagnosen fastställd, men då de länge (flera år) misstänkt att jag har just den diagnosen och ska utreda mej för den. Så äter jag den medicinen.  

De första två veckorna fungerade det. Visst, jag hade fruktansvärda (!) biverkningar; illåmående som f*n hela tiden, huvudvärk, vilopuls mellan 85-140 (ligger annars på 53-58), ont i lederna m.m. 

Plötsligt fick jag konstiga utslag på bröstet, kinderna och öronen. Illröda och kliande. Öronen svullnade upp. Först trodde de att det var Lamotriginen. Sen trodde de att det var Concertan. Så de plockade bort den. Och jag blev så ledsen! 

För jag hade märkt av lite positiva förändringar också (förutom alla biverkningar); 

jag kunde lyssna på musik för första ggn på flera månader och jag kunde sitta och måla sånn där "plutteriplutter"-målning. 

Min läkare ringde helt otroligt nog upp efter ngn dag bara, och då satte hon in Elvanse ist för Concertan. Det är inte samma verksamma substans i dom, då hon trodde det va den jag reagerat på. Plus att Elvansen är mera långverkande/håller i sej längre tid på dagen. 

Har ätit Elvansen i några veckor nu då, plus att jag varje vecka höjer Lamotriginen, och jag tror, iaf ibland, att det märks ngn positiv effekt. 

Har även fått beviljat boendestöd. Så två ggr/v kommer det två underbara människor. En utav dagarna kommer M och en utav dagarna kommer S. För tillfället är det mkt lära-känna-prat. Men tanken är ju att de ska hjälpa mej att kunna hantera och planera vardagen och mitt liv bättre. 

Det är idag så mkt som jag inte klarar eller orkar pga ex ångest, ingen energi, dålig planering (Vilket leder till stress, vilket leder till vrede, vilket leder till ångest. Och då klappar jag ihop totalt). 

Har iaf utformat en vecko-schema där jag ska skriva och hålla koll på det jag ska göra och tider att passa. Än så länge finns bara en uppgift som jag måste/bör göra en gång/v. 

Och ja, det låter säkert i dina öron jättekonstigt. Vadå en sak?! 

Men schemat är ngt jag ska orka genomföra oavsett om jag är hög eller låg (som jag säger). Och veckor jag är så låg att jag drar mej fram på botten så är en sak som att bestiga Mount Everest. Och veckor då jag är hög så klarar jag av allt. Eller så blir jag väldigt nitisk/manisk i det jag gör. Som häromdagen så dammsög jag t ex i över två timmar. Och vi bor ändå bara i en trea på 83 kvadrat. 

Självklart gör jag fler saker än bara en grej/v. Som att gå ut med Nikita (vår hund), tvätta och diska ngn gång, gå på mina tider hos min underbara kurator på vuxen habiliteringen etc etc. 

Men jag klarar inga krav. Och jag har en hemsk prestationsångest. Så allt blir så stort. Så svårt. 

Jag kommer i denna blogg försöka skriva så öppenhjärtligt jag kan om mitt liv och allt dess innehåll. 

Och ja, det kommer handla mkt om diagnoser och alla saker det för med sej, både positiva ocg negativa. 

Men jag ska såklart inte bara skriva om det. 

Jag har en underbar son på 7 år, tre katter och en hund, och en del annat, som med garanti kommer nämnas emellanåt. Kanske kommer jag ibland att va arg över ngt ämne i samhället (är inget ovanligt) och kommer skriva av mej här. För jag har en väldans massa åsikter. Som jag inte sticker under stol med. 

Det är ju EN positiv sak med att ha Autism. Man är rakt på sak och ärlig. 

Skulle ngn fråga mej om byxorna de köpt sitter bra, och jag inte tycker de gör det, så säger jag det. 

(Kanske inte personen i fråga uppskattar det. Men hålla! Fråga mej inte om min åsikt då.)

Detta blev ju ett inlägg utan dess like. 

Allt för långt eg. Det blir jobbigt att bara plöja igenom en massa text såhär. 

Men jag hoppas du tog dej tiden och orken. Kanske va det värt det. Kanske du vill läsa mer. 

Och jag LOVAR att jag ska bli mkt bättre på att blogga än tidigare.