Idag har varit en riktig...skitdag. 

Känns som jag gjort tusen och en saker och ändå är det inte nog. 

Varken för mej eller de runt mej. Ingenting jag gör är någonsin nog. Jag är otillräcklig. Jag kämpar och kämpar. I motvind för det mesta för tillfället. Men mina ansträngningar syns inte. För jag förväntas alltid göra mer. För jag gör ju inte lika mycket som dom...

Ibland är jag sådära hoppfull och ser ljust på framtiden. Tänker att jag har faktiskt kommit ngn stans. Och jag vill framåt. Långt fram. Jag vill läsa på universitet. Jag vill jobba med någonting, de procent jag skulle klara av. Jag vill bli en bättre människa, en bättre mamma... En bättre jag. 

Ofta är jag fylld av självhat och misstro på, och till, mej själv. Tänker/tycker/tror att jag aldrig kommer kunna studera. Aldrig kommer kunna jobba. Aldrig kommer kunna bli en bättre mamma och människa. 

Aldrig...

Förr sa folk att jag var så bra på att dölja hur jag verkligen mådde. Att jag var en bra "skådespelare". 

Idag har jag vunnit minst en Oscar-statyett för bästa roll. Jag är en stjärna! 

En stjärna i att lura er hur jag mår. En stjärna i att låta er tro att jag står på stadigare ben och att jag orkar och kan mkt mer än förr. Ni misstänker aldrig ngt. För jag är bäst!

Allt ni ser är ngn som försöker, som vill framåt. 

Men tänk om jag längtar bakåt. Till den tid då jag var modigare och vågade ta steg(en) för att få sluta lida. Ta stegen till en plats utan ångest och kval. Utan press och utan behov av skådespelartalang. 

En plats där man kan och får vara sej själv. En plats att vara lycklig på. 

Nästan varje dag tänker jag "Jag önskar att ngn kör på mej nu när jag korsar gatan", "Jag önskar att jag kör av vägen". Mina önskningar har aldrig slagit in...

Ångesten inför julen är uppskruvad till max och upphöjd i tusen. 

Jag vet inte hur jag ska klara av det. Varken pressen, stressen eller det ekonomiska. 

Mitt konto gapar tomt varenda månad. Och häromdan fick jag en räkning på över 1600:- som jag hade förväntat mej skulle vara på knappa 800:-. Tankarna blir om möjligt ännu mörkare när jag tänker på hur jag ska kunna köpa julklappar till sonen. Den extra maten som ska handlas. Hur? 

Det finns en låt som heter "Det snurrar i min skalle", och det gör just de frågorna. Tjugofyra - sju. 

Det finns så mkt jag önskar kunna göra; köpa ordentligt med vinterkläder och vinterskor till sonen (och till mej iofs), köpa lite nya saker till jul, köpa fina julklappar till finaste sonen (allt han önskar sej och mer därtill), börja träna igen, kunna åka ut och resa etc. etc. 

Men jag kan verkligen inte göra ngt av detta. 

Att gå ut och fika med en kompis på onsdag svider i kassan så jag känner mej som den snålaste smålänning. Trots att jag kanske bara tar en latte liksom. 

Om jag ska byta ämne helt så är jag, och de runt mej, fruktansvärt trötta på allt negativt som vi alla kopplar till mina nya mediciner. Jag är så hysteriskt uppåt och mkt vissa dagar. Och andra dagar är jag nedslagen långt under skorna och är hemskt sur och grinig. Arg och vresig. Mot allt och alla. 

Ingen utav lägena är trevliga. Inte att vara i och inte heller att drabbas av (som de runt mej gör). 

Alla dessa galna ups and downs sliter mej och dem i stycken. Sliter oss itu från varann. 

Hur mkt tål man? Hur mkt orkar människorna runt en? När ska man ge upp? Får man ge upp? (Ja.)