Sitter och funderar på vad som är negativt och positivt med att ha de diagnoser jag har. 

Det är väl eg svårt att säga när man så att säga "står mitt i det". Och andra runt mej skulle säkert kunna komma på massor utav saker som är negativa. Men även det som är positivt. 

Hoppas jag. 

Ska se om jag kan komma på några saker iaf.   

* Jag är en väldigt ärlig person. Sanning och uppriktighet är för mej väldigt viktigt. Frågar ngn mej ngt så säger jag vad jag tycker. Självklart är inte alltid detta uppskattat, och personer i dagens samhälle anser, och vill, att man ska väva in sanningar i bomull ibland (sk vit lögn). Förr hade jag svårt att förstå detta, eller när man skulle använda det. Men med åren så har jag ju någorlunda lärt mej begripa när människor ist vill att jag ljuger för dem ist för att säga sanningen. Tyvärr är jag väldigt blåögd och naiv pga min egen ärlighet, tror jag. För jag önskar och nästan kräver samma tillbaka. Vilket man sällan får av NT (NeuroTypiska)-människor. Vilket tyvärr har lett till att jag gått på många nitar genom åren. 

* Jag har en förmåga att kunna hyperfokusera på det jag gör. Blir väldigt "inne" och "fast" i det jag för tillfället är intresserad av. Vilket leder till att jag blir ju väldigt insatt och duktig på just det ämnet.

Sen har jag ju enorma koncentrationssvårigheter dock. Kan inte ta in det som inte intresserar mej. Och jag blir lätt distraherad av ljud eller ljus, dofter eller rörelser runt mej. 

* Jag har svårt att förstå ironi och en del humor. Vilket kan leda till missförstånd och ibland lite sura miner. (Främst fr de jag pratar med.) 

* Jag har en förmåga att vara för impulsiv och slänga mej in i saker som inte alltid är bra. 

* Jag har ofta ett annorlunda tänk än NT-människor. Vilket i många sammanhang kan vara väldigt positivt då jag tänker "outside the box", och kan komma med infallsvinklar de andra inte tänkt på.

Tänker man annorlunda så hamnar man ibland i en hel del diskussioner med folk som tycker att man tänker fel eller konstigt. Men jag älskar att diskutera. Och jag står upp för och försvarar mina åsikter.

* Lite sammanhörande med åsikter och hyperfokusering, och kanske även ärlighet, är att tycker jag ngt är fel eller konstigt så säger jag det. Jag luddar inte in saker om det är ngt som upprör mej väldigt. Och lyssnar inte personen/personerna på mej, eller säger att jag har fel. Då tar jag reda på information.

(Som jag sen kan sticka under näsan på dem.)

Som t ex härom veckan när det var en sak i skolan som jag kände va en väldigt korkad och inte så välplanerad och genomtänkt sak. När jag försökte prata med läraren så sa denna bara att "så står det i läroplanen". Vilket resulterade i att jag gick hem, laddade ner läroplanen och läste alla 288 sidor. Och jag kan säga att det stod INTE i läroplanen. Vilket jag även talade om (till högre instans än läraren).

Ska väl tilläggas att jag anses säkert vara en sånn där jobbig förälder. Men det uppskattas av en del.

* När jag är uppe i högvarv så sover jag väldigt lite, kanske 5-6 timmar/natt.

Jag har en enorm energi och klarar av och orkar mkt mer än vanligt. Så jag får ju saker gjorda liksom.

Det är bra. Det dåliga med det är ju att jag kraschar efteråt. Då kanske jag bara ligger på soffan och stirrar framför mej. Och minsta lilla sak, t ex borsta tänderna, känns som att bestiga ett berg.

* Jag avskyr och mår dåligt av förändringar. Och jag är ju väldigt oflexibel. Har svårt att anpassa mej efter andra människor och vill ha saker på mitt sätt. Men ska man se det positiva i det så håller jag mej ju alltid till det man planerat/bestämt. Säger jag till ngn att jag hör av mej sen så hör jag av mej sen.

* Min mamma och jag kommer ofta i konflikt med varandra. En hel del pga att hon ofta missförstår det jag säger och menar. Och det gäller även en hel del andra människor.

Kanske har vi med Autism ett "särskilt" sätt att prata, jag vet inte. Men jag upplever det så iaf.

Jag säger en sak på ett sätt, och den andre personen säger samma sak på ett annat sätt. Men ingen av oss förstår att vi eg säger samma sak. (Förrän efter en stund kanske.)

Sättet andra människor pratar på kan jag ofta tycka är svårt att förstå. Och nyanser i samtal eller ordval och uttryckssätt kan bli ganska obegripligt för mej. Jag förstår verkligen inte vad de säger. När jag va yngre va nog detta mer märkbart för andra. Men jag har väl "knäckt" en del bitar av den sociala koden nu. Men jag brukar tala om att folk måste va tydliga när de ska prata med mej. Det förenklar både för mej och dom. (Mindre missförstånd = mindre slitningar.)

* Jag är EXTREMT intensiv i mina känslor. (Hänger ihop med min Emotionella Personlighetsstörning.)

Och det gäller alla känslor. Är jag arg så är jag så vansinnigt arg. Är jag ledsen så gråter jag floder och den mest ledsna människan i hela världen. Och om jag älskar ngn så älskar jag så stort och hårt så det känns som om jag ska kunna dö för denna människa och att jag aldrig kommer sluta älska.

Ibland går ju vissa känslor över ganska snabbt, såsom ilska t ex (jag är inte långsint och det är skönt).

Men just kärlek, känslan när man älskar ngn. Den är ofta lång. Om den ens upphör. 

Två människor i hela mitt liv har jag älskat på "det sättet". Och jag tror inte att jag slutat älska varesej den ena eller den andra. 

* Jag sätter gärna folk på piedestal. Då är de de bästa och mest perfekta människorna som finns. Och jag avgudar dom. Men gör de ngt som i mina ögon är fel så kan jag snabbt kasta ner dom fr piedestalen och förkasta dom. För att i nästa stund lyfta upp dom på piedestalen igen. Detta sliter både på mej och de männsiskorna. Men mest på dom tror jag. Det blir en väldigt snedvriden relation oftast. 

* Jag har svårt med gråzoner. Förr jag såg allt i svart eller vitt. Då fanns det inget emellan. 

Men nu på "äldre" dar så har jag lärt mej att även se ngn grå skugga då och då. 

Kanske blev det en övervägande negativ vinkling på dessa punkter. Men jag har massa positivt också. Det får väl framkomma längs vägen. 

Och ja, jag är väl en människa som anses lite eljest (annorlunda). Men idag är jag stolt över det. 

Det är inget jag mår dåligt av. Jag står för den jag är. Och dom det inte passar, de hör inte heller hemma i mitt liv. De är bara förbipasserande och inget jag längre lägger vikt på. 

Jag har få människor runt mej. Men de är människor jag tycker väldigt mkt om. Och det är, förutom min son, tre människor i mitt liv som jag brukar säga är mina stödben. Min mamma, min sons pappa och en person vi här kan kalla Janet. Om ngn av dem skulle försvinna skulle jag inte längre kunna stå.

De är så otroligt viktiga för mej och jag hoppas och önskar att de vet och förstår det. 

Även om jag ibland kan vara dålig på att visa och säga det. 

Nu ska jag snart ta kvällen. 

Men kanske jag måste läsa en stund innan dess.   

Ja... Här trodde man att den här "hög-vars-perioden va över. Men icke! 

Känner mej som en duracell-kanin på speed.   

Eg så är både kroppen och huvudet så jäkla uttröddade och slitna. Men det är som att det inte känns. 

Fast det känns. Men man liksom...struntar i det. För man mår ändå bra. 

Och energin flödar och man bara kör på. Fixar allt. Trots att inuti så skriker det VILA!!!

Det är ju det här Lamotriginen ska "ta bort"/hjälpa emot. Men just nu känns det bara som att det ökar på skiten. Jag vet inte. Allt som åker upp kommer ju alltid ner, förr eller senare.   

Sitter och väntar på middagen nu. Men eg så är jag inte hungrig. 

Har liksom tappat hungerkänslorna sista tiden. Det hänger säkert ihop med att jag i två veckor va konstant illamående och inte klarade att äta alls. Rasade fyra kilo på en vecka. Viket iofs va bra. Eftersom jag bär på några kilos övervikt. (Hoppas gå ner några kilo till men just nu går det trögt.) 

Men det är samtidigt tråkigt att aldrig va hungrig. För jag älskar ju mat. 

Eller...det jag äter då. Är väldigt kräsen när det kommer till mat. Och måste ha det på mitt sätt. 

Klarar inte av vissa konsistenser och vill absolut inte ha det rörigt på tallriken. Vill att var sak har sin plats. Vill inte ha för mkt sås. Och helst ska inte typ fisken vidröra potatisen. Etc...

Jag vet. Löjligt och konstigt tycker en del. Men så funkar jag. Har alltid varit sånn. 

Ikväll är det "Så mycket bättre" på teve. Och jag MÅSTE se det. För idag är det Lisa Ekdahls dag. 

Och jag älskar henne. Hon har en så fantastisk personlighet och hennes röst är underbart speciell. 

Hon är otroligt gullig och söt också. 

Detta blev väl inte ett så roligt inlägg kanske men... Jag skrev iaf ngt.   

Och det är jag nöjd med. 

Kanske skriver ngt senare ikväll också. 

För inte tror jag att jag kommer i säng före halv ett. (Så det blir nog som vanligt.) 

Vaknade lite sent idag, kvart över nio.
Men kom i säng lite efter halv ett, som brukligt när jag är hög/går på högvarv. Och vaknade redan kl fem.

Och va jättepigg!
Det är konstigt va lite sömn man behöver när kroppen går på högvarv hela tiden.

Annars är jag en sånn som vill sova helst tio timmar för att känna mej som en människa och va pigg.
Sov lite av och till sen fram till att jag gick upp. Men låg mkt vaken och gosade med djuren.

Det är skönt det med.

Här är iaf medicinerna jag tar på morgonen.
De små är Lamotriginen som jag ska öka i dos varje vecka.